Foto: Virginia Mayo

Det finns regler för hur kallt det får vara inomhus, men inga fasta temperaturgränser när det gäller arbete utomhus. Arbetsgivaren har dock skyldighet att göra en riskbedömning vid extremt låga temperaturer.

Arbetsplatser och personalutrymmen ska ha lämplig temperatur, enligt Arbetsmiljöverkets regler.  Temperaturen vid stillasittande arbete ska vara 20–24 grader vintertid och 20–26 grader sommartid. Vid rörligt eller fysiskt ansträngande arbete rekommenderas 14–15 grader.
Det finns särskilda regler för inomhusklimatet i skolor och kylda lokaler, till exempel i livsmedelsbranschen.

Arbetsplatser utomhus ska ”så långt som möjligt” vara utformade så att arbetstagarna skyddas mot ”väder och vind”. Men vilken temperatur som kan godtas måste bedömas från fall till fall, eftersom den upplevda kylan också påverkas av luftfuktigheten och hur hårt det blåser.

I extrem kyla kan kläder räknas som person­lig skyddsutrustning. Det vill säga arbetsgivaren ska inte räkna med att arbetstagaren har egna kläder för att skydda sig mot ett sådant klimat. Dessutom ska arbetsgivaren se till att de anställda har möjlighet till pauser i uppvärmda utrymmen.

– Det finns visserligen inga fasta gränser för hur kallt det får vara utomhus, men arbetsgivaren är skyldig att göra en riskbedömning och se till arbetstagarna har tillgång till skyddsutrustning i form av kläder, handskar och underställ, säger Johan Isaksson, jurist Arbetsmiljöverket.

Tycker du det är för kallt på din arbetsplats ska du i första hand vända dig till din chef och i andra hand till skyddsombudet. Vid extrem låga temperaturer kan det finnas behov av fler åtgärder, exempelvis sänkning av arbetstakten, begränsning av arbetstiden eller längre pauser.

– Under de sista 15–20 åren har vi effektiviserat offentlig sektor så till den milda grad att bara de högpresterande, de som kan leverera till 100 procent, får jobb. Det har gått ut över dem som hjälpte till med kringaktiviteter och skapade mer av kvalitet, säger Lennart Gabrielsson (FP), kommunalråd i Sollentuna.

300 ungdomar under 25 år är arbetslösa i Sollentuna. Tanken bakom är att skapa en sorts ingångsjobb för dem. De behöver arbetslivserfarenhet för att kunna söka jobb på den öppna arbetsmarknaden.

– Då är 12 000 kronor rimligt. Det är mer än försörjningsstödet och mer än studenter och många pensionärer har att röra sig med, konstaterar Lennart Gabrielsson.

Ungdomarna ska inte ta över ordinarie jobb. Tanken är att de ska bredvid och lära sig ett jobb. Lennart Gabrielsson tar extra vaktmästare på en idrottsplats som exempel.

– Att lära och se är en viktig erfarenhet. Det här är ungdomar som aldrig har fått en möjlighet att visa att de klarar av ett jobb, säger Lennart Gabrielsson.

Han pekar på att brist på arbetskraft väntar runt hörnet.

– Då gäller det att exponera sig som en bra och attraktiv arbetsgivare med många intressanta arbetsuppgifter.

Kommunals avtalssekreterare Lenita Granlund tror inte att kommunerna blir mer attraktiva som arbetsgivare genom att dumpa löner.

– Det krävs bättre anställningsvillkor och löner och bra arbetsuppgifter.

Hon är ändå inte avvisande till ungdomslöner – men det beror på vad kommunerna kan erbjuda i gengäld.

– Vi kan prata utbildning som leder till jobb. Utan att ha funderat färdigt kan jag tänka mig att diskutera om kommunerna kopplar utbildning, introduktionsprogram och handledning till ungdomslönen och ser till att det här leder till fast jobb i äldreomsorgen, säger hon.

Lennart Gabrielsson är vice ordförande i SKL, Sveriges kommuner och  landsting, och vill gärna sprida ungdomslönerna i hela landet.

I nästa vecka ska Sollentuna kommun förhandla lokalt med Kommunal och Vision, före detta SKTF, om ungdomslönerna. Det lär bli central förhandling också.

Redan nu håller Sollentuna kommun på att ta fram jobb åt ungdomar, främst föräldrar, under 25 år. 30 ungdomar ska få jobb med avtalsenlig lön i kommunen eller i näringslivet. Fördelningen hänger på om det privata näringslivet erbjuder några jobb.

Kommunals lägsta lön är 16 070 kronor. 75 procent av det blir drygt 12 000 kronor.

Grekland står inför en dygnslång strejk, utlyst med kort varsel av landets två ledande fackförbund, GSEE och Adedy. Den genomförs i protest mot de beslut om nya åtstramningar som krävs för att det konkursmässiga landet ska få mer nödlån av euroländerna och IMF.

Samtidigt fortsätter den förre vice ECB-chefen Lucas Papademos sitt försök att få med sig tre motvilliga grekiska partiledare på åtstramningarna. Han leder sedan en regeringskris i november en skakig blocköverskridande regeringskoalition, som består av socialdemokratiska Pasok, konservativa Ny demokrati och högerpartiet Laos.

På bordet finns en kravlista från långivarna. Drastiska lönesänkningar i den privata sektorn, sänkta tilläggspensioner och nedläggningar av statlig verksamhet, som berör tusentals anställda, är några exempel.

I utbyte mot åtstramningarna erbjuds Grekland nya nödlån på kanske 145 miljarder euro och en skuldlättnad värd över 100 miljarder euro.

Fallerar planen kan Grekland tvingas ställa in betalningar redan den 20 mars, då grekiska obligationslån för 14,4 miljarder euro ska betalas tillbaka.

Stämningen piskas upp av att landet står inför nyval, troligen redan i april.

I valet kan folkets dom bli hård mot politiker om de ser ut att ge efter för mycket för utländska intressen, som under drygt två års djup grekisk skuldkris fått alltmer att säga till om i grekiska budgetfrågor.

Grekland är inne på femte året med recession och har rekordhög arbetslöshet. Tidigare åtstramningar har mötts med stundtals våldsamma protester och stor skadegörelse i centrala Aten, flera gånger i samband med stora strejker.

Även denna gång kan man räkna med massiva protester, enligt Costas Panagopoulos, chef för Alco Pollsters, ett av Greklands största opinionsmätningsinstitut.

– Det innebär en ny era för oss, för allihop. Vi kommer inte kunna hålla fast vid samma levnadsstandard som vi har vant oss vid, säger han.

Han räknar med att protesterna kan hålla i sig tills åtstramningarna har röstats igenom av parlamentet i Aten, någon gång senare i februari.

Enligt Panagopoulos finns dessutom en risk för att de åtstramningsbeslut som fattas nu kan slå sönder delar av Greklands politiska etablissemang och ge upphov till nya partibildningar.

”Agnieska Kotlarek, Mary Usma och Sado Djalo är alla viktiga kuggar i EU:s ekonomi. Tack vare deras låga löner och osäkra arbetsförhållanden hålls produktionskostnaderna nere och därmed också konsumtionspriserna på allt ifrån sallad och husbyggen till städning, äldreomsorg och barnpassning.”

Rebecka Bohlin gör på 150 små sidor ett berömvärt svep från djupintervjuer med låglöneanställda i Sverige, England och andra länder till övergripande beskrivningar av prekariatets plats i ekonomin, för att sluta med en uppmaning till nya fackliga strategier och allianser, med goda utländska exempel, som det brittiska Justice for Cleaners.

Omvänt så är det klassförakt som kommer till ytan i varuhuset NK:s designutställning på tema ”hemlöshet”, och inte minst i de förklaringar upphovsmannen Stefan Nilsson hasplade ur sig på bloggen innan den släcktes ner, så avgrundsdjupt att det blir humoristiskt. Svart humoristiskt.

Nilsson förstår inte sin egen roll i det hela, och det blir komik av det. ”Jag åker gärna till Rinkeby och jag vill gärna förändra världen till det bättre för alla. Det här är ett sätt för mig.”

Ja, den typen av komik som plötsligt slår tillbaka på en själv som skrattar. ”Byt ut namnen och berättelsen handlar om dig.”

Orättvisornas asymmetri som måttstock för vad som är roligt och inte. Radikalt och inte. (Jobbigt.)

NK:s blogg är nedlagd, men finns bevarad, här är länk till en kopia! Den efterföljande debatten är heller inte dum.

Det anser Gabriella Sjögren Lindquist och Eskil Wadensjö, docent respektive professor vid Stockholms universitet, som har analyserat ersättningen vid arbetsskada på uppdrag av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen.

Arbetsskadeförsäkringen är den glömda försäkringen, skriver de båda forskarna i sin rapport. De som skadar sig får nämligen det mesta av ersättningen i form av sjuklön, sjukpenning och sjukersättning, precis som vid vilken sjukdom som helst. Arbetsskadeförsäkringen är bara ett komplement som fyller på sjukförsäkringen på toppen. Till det kommer kollektivavtalade försäkringar, som kan ge ersättning för sveda, värk och bestående men.

Ett så splittrat system är svårt att överblicka, och ofta känner de arbetsskadade inte till alla möjligheter till ersättning. Dessutom har Försäkringskassans bedömning av arbetsskador för bristande rättssäkerhet av bland andra Riksrevisionen.

Arbetsskadeförsäkringen ger inte heller arbetsgivarna några större motiv att förebygga skador. Efter två veckors sjuklön till anställda som skadat sig är de av med problemet – kostnaderna för sjukpenning, livränta, vård och rehabilitering tar någon annan. Att många företag struntar i förebyggande arbetsmiljöarbete (och därmed bryter mot arbetsmiljölagen) ska ses mot den bakgrunden.

Det första som behöver göras för att lösa problemen är att den allmänna, statliga arbetsskadeförsäkringen samordnas med de kollektivavtalade försäkringarna. Forskarna ser två alternativ. Det första är att hela ansvaret, även det som nu ligger på de kollektivavtalade försäkringarna, samlas inom socialförsäkringen. Det andra är att låta privata försäkringsbolag, eller försäkringar som parterna på arbetsmarknaden sköter, ta över hela ansvaret.

Nästa steg är att de ersättningar som sjukförsäkringen betalar till arbetsskadade lyfts in i den nya arbetsskadeförsäkringen. Dit ska sedan även kostnaderna för medicinsk behandling och rehabilitering föras över.

Rapporten jämför med de nordiska grannländerna, där arbetsskadeförsäkringen är helt privat (Finland) eller delvis privat, delvis offentlig (Norge och Danmark), fast obligatoriskt för arbetsgivarna att ansluta sig till. I alla tre länderna är premien till försäkringen differentierad.

Det betyder att arbetsgivare som har få skador, eller arbetar aktivt för att förebygga skador, får lägre premie. I Finland varierar premierna sålunda mellan 0,1 procent och 10 procent av lönen i de större företagen (och mellan 0,3 och 7 procent i de små).

Undersökningar i USA och Kanada tyder på att sådana differentierade premier har effekt på antalet skador. För de nordiska länderna finns inte motsvarande forskning. Men såväl Finland som Norge och Danmark har utgått från att arbetsgivarna påverkas av ekonomiska morötter.

Oavsett vilken modell politikerna väljer anser Gabriella Sjögren Lindquist och Eskil Wadensjö att arbetsskadeförsäkringen ska vara en fristående försäkring, utanför statens budget.

Redan den 19 januari trädde Byggnads första stridsåtgärder mot Svevia i kraft på företagets bygge av en sporthall i Uppsala. Förra veckan utökades konflikten på bygget då Byggnads även tog ut sina medlemmar på tre andra företag och Seko bistod med sympatiåtgärder.

– Men det handlar ändå bara om några få strejkande kanske ett 20-tal totalt, säger Torbjörn Johansson.

Byggnads tog också ut ytterligare några Sveviaanställda på Parteboda kraftstation i Ånge och på trafikplats Kista i Stockholm i strejk i onsdags.

Än så länge handlar strejkerna bara om att fåtal anställda. På onsdag kan det ändras. Då utökas konflikten rejält genom att Byggnads tar ut samtliga medlemmar på Svevia i strejk, om företaget inte träffat avtal innan dess. Hur många det rör sig om kan dock Torbjörn Johansson inte svara på eftersom Byggnads inte har avtal med Svevia.

– Våra avdelningar är ute nu på alla Sveviabyggen för att ta reda på hur många medlemmar vi har där, men jag skulle tippa på att det rör sig om ett hundratal totalt, säger han.

Byggnads kräver kollektivavtal med det statliga bolaget som i dag bara har avtal med Seko.

– När de till exempel bygger en sporthall som i Uppsala handlar det om ett vanligt bygge. Då ska våra avtal och löner gälla och inte Sekos, säger Torbjörn Johansson.

Enligt Byggnads kan det skilja flera tusenlappar i månaden mellan avtalen och Byggnads anser att Svevia på så sätt dumpar lönerna i branschen och att konkurrensen snedvrids när det statliga bolaget har andra villkor än de privata byggföretagen.

Svevia som är medlem i Arbetsgivarverket anser sig inte kunna sluta avtal med Byggnads. Anledningen är att det finns reglerat i

Arbetsgivarverkets stadgar anges vilka organisationer medlemsföretagen kan ha avtal med. Om Svevia skulle sluta avtal med Byggnads skulle företaget uteslutas ur Arbetsgivarverket, men enligt Torbjörn Johansson borde det gå att ordna.

– Om de skriver korkade stadgar får de väl ändra dem. Dessutom borde styrelsen ha möjlighet att tolka stadgarna och besluta om att göra ett undantag. Vi kan inte ta hänsyn till deras stadgar när vi företräder våra medlemmar.

Hittills har Byggnads konflikt inte gett några konkreta resultat, mer än att Arbetsgivarverket stämt både Byggnads och Seko i Arbetsdomstolen för olovliga stridsåtgärder. Arbetsgivarna har dock förlorat i domstolen.

– Vi har väl retat upp dem rejält kan man säga, säger Torbjörn Johansson.

Parterna ska träffas igen i eftermiddag och Torbjörn Johansson hoppas att mötet ska ge resultat.

– Jag hoppas verkligen att vi ska få vårt avtal nu men annars fortsätter konflikten, säger han.

Ett bra exempel på hur ett pris kan användas offensivt, inte bara för att tala om vem som är bäst utan även för att skapa nya sätt att läsa och diskutera. Läs artikeln i Klassekampen här, för första gången på svenska på www.lotidningen.se/kultur!

Ekmans roman har inte ens omnämnts på Kulturen, eftersom vi oftast undviker att ta upp de böcker som ändå kommer fram i rampljuset. Däremot kan det här priset ge anledning att komma åt att nämna att en av våra uppskattade regelbundna medarbetare, Therese Eriksson, har skrivit en utmärkt bok som ger en introduktion till Ekmans hela författarskap och ger utmärkta anvisningar om vad det är som står på spel i romanerna, i det intellektuella engagemanget och i relationen till andra författarskap.

Erikssons bok heter Kerstin Ekman, en värld av berättelser och ingår i en serie ”Litterära profiler” med korta essäböcker om viktiga författarskap, utgiven av h:ströms förlag.

Att med författarens samtycke återpublicera den här texten känns viktigt, eftersom Anneli Jordahl är ordförande i juryn som delar ut Ivar Lo:s personliga pris. Därmed får vi en inblick i några av de resonemang som låg bakom det vackra och konstruktiva beslutet att tilldela Kerstin Ekman 2012 års pris.

Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen är årets mest kritikerhyllade roman. Med all rätt. Kerstin Ekman befäster sin position som den mest mångsidiga och stilistiskt briljanta författare vi har. Kan någon mäta sig med hennes jämna kvalitet? om hon så skriver deckare, bred epik, prosalyrik, essäer eller till sidantalet tunna modernistiska romaner.

Som nyinflyttad i en by utanför Katrineholm, Kerstin Ekmans uppväxtstad, häpnade jag över att biblioteket inte lyfte fram hennes böcker. Hon har ju skrivit Katrineholms-sviten i fyra delar. Den unga stadens historia, så blev hon invald i Svenska Akademien. Bibliotekarierna såg mest förvånade ut när jag frågad efter ett Kerstin Ekman-rum, eller åtminstone en Kerstin Ekman- hörna. Där i Sörmlandsrummet hängde ju fabrikör Kullberg. Med honom kan inte ens en kvinnlig författare i världsklass konkurrera.

Inte förrän litteraturhistorien skrivs och Ekmans gärning summeras kommer det att stå klart att vår tids Selma Lagerlöf kom från en läsande och uppåtsträvande arbetarfamilj i sörmländska Katrineholm. Tills dess råder jante.

Nya romanen är ett bra exempel på hur lättläst underhållning kan vara tematiskt mångbottnad och språkligt finessrik. Med klassmedveten satirisk feminism skriver hon om den kvinnliga författarrollen, och om svensk bokbransch från femtiotalet till nu. De som kan Kerstin Ekmans författarkarriär och bakgrund läser romanen som ett slags förklädda memoarer.

Författaren är kluven i två. Det är den för alla författare. Kravet att vara attraktiv och intressant i intervjuer och vid framträdanden gör att författare tvingas agera, spela en roll. Men kanske är dubbelspelet särskilt krävande för kvinnorna. Är de dessutom klassresenärer blir kluvenheten ännu skarpare.

Hemma sitter den fula, tjocka, arbetarklassiga Babba Andersson och skriver böckerna. Ut i offentligheten skickas den medelklassigt väluppfostrade och flickaktigt väna Lillemor Troj. Ska dubbelspelet uppdagas? är romanens spänningsmoment. Pirret stegras när Lillemor blir invald i Svenska akademien.  ”Babba skulla aldrig ha kommit ifråga, vad hon än skrivit.”

Babba Andersson sitter helst hemma och svär i slitna tofflor. I skrivandet är hon högmodig,  osäker blir hon de gånger hon hamnar på borgerliga fester eller på lyxhotell. Det var ”farsan som spökade”. Hans ”det här är inte för oss”.  Lillemor Troj skäms för sin stillösa vän och Baba smiter iväg och pustar ut vid en korvkiosk. En träffande skildring av en klassresenärs schizofrena tillvaro. När ska jag bli avslöjad?

När jag bläddrar i bokförlagens kataloger hör jag Ekman / Babba. Kvinnliga författare på femtio och sextio plus är släta och skimrande i hyn. De ser tjugo år yngre ut. Kommer mina rynkor att frätas ut på det nytagna författarporträttet i och med nästa bok?  Har mina rynkor och hakhäng passerat gränsen för vad en boklansering tål då? Jag kan inte komma på någon kvinna som tillåts ha en vildvuxen stil a la Leif GW Persson eller Göran Greider. Män som struntar i kläder och utseende uppfattas som charmiga. Kvinnor som gör samma sak uppfattas som sinnessjuka.

Tänker på Kerstin Ekmans roman när jag deltar i några av de ofattbart populära Bokens dag- evenemang som arrangeras runt om i landet. Fyllda teatersalonger med 500-900 personer i publiken. Vem påstod att boken var död?

Förr var många författare skygga i offentlighetens strålkastare. Numera vet de hur man rör sig på en scen i självsäker koreografi. Kerstin Ekman skriver: ”När man slår igenom litterärt är man en cirkushund som hoppar genom en ring med pappskiva. Hepp! ”

Kvinnorna på scenen har klätt upp sig, några är rentav glamourösa. Manliga författare  bär jeans och t-tröja. Ofta är de deckarförfattare, de skriver gärna i par. På middagen efteråt känner man hur det luktar från t-tröjan, alltmedan han skryter om hur många länder han är såld till. Ingen man vid bordet ställer en intresserad fråga till någon kvinna.  Allt detta fångar Kerstin Ekman. På en lunch i akademien berättar två ledamöter om sjötunga Walewska, (men de har missuppfattat historien). ”Som alla herrar mådde de här två bäst när de fick undervisa kvinnor”.

Kerstin Ekman har alltid haft en röntgenblick för kotterier och livsstilar.  Kläder som identitetsmarkör spelar en viss roll i romanen. Som när en åldrad Lillemor Troj har möte med den unge förläggaren. Iklädd t-tröja och kavaj påminner han Troj om ”karlarna på ölkaféer förr i tiden”.

Underhållande är också författarens syrliga blick på litterära trender. Romanen är därför också en sorts poetik. Ekmans alter ego Babba Andersson säger om skrivandet att man ska ta till vara ” de syner man hade när blodet rusade som sjudande glöd genom ådrorna. Att se är det viktigaste.”  Men det begriper inte de ”unga genierna i korta svarta överrockar”, dundrar Babba. De som säger sig vilja ” arbeta med exklusivt litterära uttrycksmedel /…/ Därför blir det också dötråkigt. Ingen människa som läser deras fulländade prosa ser något framför sig. ”

Man kan undra vad Ekman skriver härnäst?  Menar hon bokstavligen att det här är ”grand final”?

Vilken grandios sorti, i sådana fall.

Ursprungligen publicerad i norska Klassekampen vintern 2011.
Sedan artikeln publicerades har Katrineholms bibliotek
kommit igång med att göra en Ekmanhörna!

Anneli Jordahl

”Uppgörelsen visar också att det inte är okey att företagen fritt kan välja kollektivavtal, vilket är en tydlig signal till företagen”, skriver GS i ett pressmeddelande.