Folkpartiledaren Jan Björklund avslöjade skrala ordkunskaper. Han fick svara på om han visste vad tre ord från högskoleprovet betydde, arkaism, letargi och aritmetik.

Det var uppenbart att han inte hade susning om ordens innebörd, trots att rätt svar (ålderdomlig, håglöshet och räknelära) fanns med i de svarsalternativ som redovisades för honom.

Lite genant för en utbildningsminister som sjunger provens lov. Särskilt som just ordkunskapstestet är den del av högskoleprovet som anses ha högst prognosvärde för framtida studie­resultat.

På utbildningsdepartementet skulle man aldrig anställa en handläggare som inte svarade rätt på alla tre orden. Men Björklund kan ju skylla på att han gått i vad han älskar att kalla den socialdemokratiska flumskolan.

Annars kan man hoppas att Björklund drar en annan lärdom av sitt misslyckande på språktestet, nämligen att prov och betyg måste användas med omdöme och inte säger allt om elevernas förmågor. Han har ju själv klarat sig bra i livet utan att tyngas av ett övermått av kunskaper.

En annan av skolans uppgifter är att lära ut logiskt tänkande. De lektionerna har liberalerna på Dagens Nyheters ledarsida missat. När socialdemokraterna häromdagen föreslog att äldre över 75 år borde kunna få kraftigt subventionerad städhjälp och betala högst 100 kronor i timmen för denna, kommenterar tidningen förtrytsamt:

”Det finns en hel del att invända mot detta. Många 75-åringar är kärnfriska, andra har råd att betala för städningen själv. Det är svårt att förstå varför skattebetalarna ska stå för notan om friska, rika äldre behöver hjälp”.

Så skriver en tidning som ägnat spaltkilometer åt att försvara RUT-systemet; en ordning som bekant innebär att skattebetalarna ger miljarder i bidrag till kärnfriska, välbetalda och rika personer i medelåldern, för det är ju just de som lägger beslag på RUT-bidraget till större delen.

Men enligt DN:s besynnerliga logik är det fullt rimligt att dagens pensionärer betalar en straffskatt för att högavlönade journalister på tidningen ska få statsbidrag till sin städning.

Min egen moral och logik är en annan, Jag tycker det är bra om gamla över 75 år har rätt till subventionerad hemhjälp. Många av dem är skröpliga och de flesta av dem har låg inkomst och även om en och annan kärnfrisk åldring råkar få del av subventionen tycker jag inte det är mycket att göra väsen av.

2. Stoppa SD.

3. Rasister go home.

4. Nog nu, Maud.

5. Bye, Björklund.

7. Seger Sahlin.

8. End, Eskil.

9. Mer gympa i skolan.

10. Paggan for cultur.

11. Bodström USA-ambassadör.

12. Schack på schemat.

13. Arbetarmakt.

14. Lagerbäck for idrottsminister.

15. Krossa Krösus sork.

16. Stoppa elitklasser på dagis.

17. Skrota Jimmie.

18. Nej till burkaförbud.

19. Värna Zlatan.

20. Stoppa centerextremismen.

21. Blås inte av vindkraften.

22. 101-åringar ==101 % avdrag.

23. Aldrig Ask!

24. Satsa på Kanelbullens dag.

25. Isfria trottoarer.

26. Islamofobi kan botas med kunskap.

27. Sarkozy – och fy & fy.

28. Republik.

29. Lokalproducerat i skolmatsalarna.

30. Krossa kvartalskapitalismen.

31. Säg nej till skamvrå.

32. Slussen ger vi fan i.

33. Mums & moms på krogen.

34. Rut bor ofta i Baltikum.

35. Dopare ska stängas av på livstid.

36. Tännsjö blir inte minister.

37. Men tågmästare Ohly kan bli tågminister.

38. Frihet.

39. Jämlikhet.

40. Broderskap.

41. Straffskatt på Foppatofflor.

42. Slopa humormomsen.

43. Varudeklarera KD:s moralkakor.

44. Ingen aga i skolan.

45. Men hjälp dom svaga.

46. Anna Book är ju bra.

47. Liksom Leif G W Persson.

48. Men inte Åkesson.

49. Motorvägsminister Carlgren, har bytt fil.

50. Is till punschen.

51. Fred & Frihet.

52. Angrip fattigdomen, inte SIDA.

53. Mikrolån ger maxresultat.

54. HQ Bank, var så pank.

55. Entlediga Eskil.

56. Hjärnkraft – ja!

57. Höj A-kassan.

58. Sänk Moderaterna.

59. Sälj inte Vattenfall.

60. Skjortor utan nålar.

61. Mindre reklam i TV 4.

62. Systerskap.

63. Våga vara barnslig.

64. Rusta upp Komvux.

65. Byt ledning på Arbetsförmedlingen.

66. Hög skatt på matprogram i teve.

67. Avdragsrätt för hundägare.

68. Turban är helt ok.

69. Liksom keps.

70. Jobba mot Jimmie.

71. Värna folkbiblioteken.

72. Bygg ut järnvägen.

73. Ingen Carnegiemedalj till HQ.

74. Åsa Rasmussen for väder.

75. Bildt eller Eliasson? Skoda eller Porsche?

76. Euroomröstning efter 2037.

77. Jobb i st f coacher.

78. Återskapa gamla SJ.

79. Gratis däckbyte för pensionärer.

80. Ingen butler på Ålandsfärjan.

81. Inte i t-banan heller.

82. Stoppa fascisterna.

83. Bistå romerna.

84. Sverige måste ratificera ILO-konventionen om urfolk.

85. Nobelpriset till Tranströmer.

86. Res staty över Ingo.

87. Förmögenhetsskatt – ja tack!

88. Värna vargen från Andreas.

89. Göran H & Degerfors: missar uppflyttning.

90. Ge oss en kulturminister.

91. Avveckla SD, det är förnuft.

92. Vad säger grisen? MUF, MUF, MUF.

93. Sälj inte folkets tillgångar.

94. Starta Facebookgrupp mot nyliberali(C)men.

95. En större Borg har rasat.

96. DN alltmer däst borgartidning.

97. Utveckla sången i arbetarrörelsen.

98. Särling Deppar (SD efter valet).

För Huldas del blir det en plats som piga hos fint folk i huvudstaden, ett i sammanhanget bra jobb med någotsånär anständiga arbetsvillkor.

Dessutom uppskattar herrskapet hennes talang för goda berättelser, och låter henne framträda med anekdoter sjungande av dalmål på deras privata bjudningar. Det är verkligen inte något som vilken kulla som helst fått göra, men i Huldas mun är eftersmaken bitter långt efteråt.

Detta är att gå händelserna lite i förväg, för i Aino Trosells roman Hjärtblad når inte Hulda huvudstaden och sin nya tillvaro förrän en bra bit in i den drygt 450-sidiga romanen. Dessförinnan har vi fått följa henne genom barndomens nödår (då hon betvang den glupande hungern genom att idogt leka, leka, leka – eftersom hennes mor sagt att så länge barnen leker är det ingen fara), och in i ungdom, bättre tider och mötet med den stora kärleken Lars.

Hjärtblad ingår i en strömning: tjocka, brett anlagda, historiska romaner med glesbygd och kvinnoliv i. Man kan nämna Anita Salomonsson, Annica Wennström och Vibeke Olsson. Josefine Sundström och Petra Östergren debuterar i höst med romaner som skildrar kvinnoöden i Öster- respektive Norrbotten – även om de rör sig mer i samtiden. Och Bonniers ger ut Kerstin Ekmans stora Katrineholmsepos Kvinnorna och staden i nyutgåva.

Om det handlar om ett generellt uppsving för såväl kvinnohistoria som arbetarlitteratur törs jag inte svara på, men något är det.

Jag kan tycka att båda företeelserna förtjänar sin renässans, men ställer mig mer frågande till varför de så ofta och gärna kommer i kombination.

Var är de kvinnohistoriska romanerna som skildrar livsöden utanför slitet och släpet? Och var är, på några få undantag när, arbetarromanerna om vår samtid?

Det finns en tendens i svensk litteratur att använda kvinnor och arbetare från förr, vilket i bästa fall blir till folkbildande historielektioner, men som i sämsta fall riskerar att förlägga båda gruppernas ofta besvärliga livsvillkor till förfluten tid.

Det som förmodligen varit tänkt också som allegori över vår tid, lyckas inte riktigt ända fram. Istället får vi något vi kan romantisera precis som när vi plockar fram vår Martinson eller Moberg ur bokhyllan och myser över vårt rika arbetarlitteraturarv.

Av det skälet saknar jag lite av den vrede över samtidens klassamhälle som jag förut sett hos Trosell.

Förutom det är Hjärtblad en utmärkt roman. Det inledande kapitlet förvirrar mig med sitt ymniga bruk av utropstecken, men ju längre Aino Trosell sjunker in i sin berättelse, desto mer övertygande blir också hennes prosa. Ofta är det dialektalt – och gammalt Malungsmål är inte att leka med för den som inte är hemma i trakterna – men utöver det är stilistiken enkel. Inga språkliga krumbukter, men med det autentiska talspråket som stilmässig ledstjärna. Det är lyckat eftersom det passar så bra ihop med den person som Hulda är – enkel, uppriktig, jordnära.

Jag fattar genast sympati för Hulda, hon är osedvanligt lätt att tycka om. Jag tror att det är för att hon har så hög moral, i ordets bästa bemärkelse. Hon vill göra saker rätt och i rätt ordning. Trots förälskelsen mellan henne och Lars vill hon först göra rätt för sig, gå ut på arbeten och när det är dags komma tillbaka hem och gifta sig. Det får hon betala för.

Och när hon sedan en gång släpper på sina principer, jag vill inte avslöja hur, blir hon olycklig och tappar bort sig själv. Som läsare kan man först glädjas åt att hon ger sig hän, men det är fel. Huldas glädje sitter inte i konventionsbrottet, utan i att leva enligt sin tro – och då talar jag inte i förstone om en religiös sådan.

Berättelsen om Hulda bär också på en rad andra berättelser och omslagstexten låter oss veta att Trosell använt sig av verkliga levnadsöden som inspiration. Det tänker man inte så mycket på, vad som är verkligt eller inte tenderar att bli ointressant när skönlitteraturen är tillräckligt bra som den är.

Desto mer intressant är vilken betydelse själva berättandet får i denna bok om kvinnoliv, slit, släp och möjliga vägar ut ur fattigdom. Skrönorna, skvallret, anekdoterna – det är de som är den livsuppehållande kraften för dessa flickor och kvinnor. Främst är det den äldre vännen och arbetskamraten Brus Marit som står för alla sanna och osanna myter. Men allra finast är det när Hulda efter moderns död, när inget annat hjälper, skapar trygghet åt sina småsyskon genom att berätta historier för dem om kvällarna.

När Hulda har fått sin första roman i händerna, Emilie Flygare Carléns Rosen på Tistelön, slår hon ihop den med en hunger efter mer: ”Hon har varit i en annan värld.” Så nyktrar hon till som den sakliga person hon är och konstaterar: ”Ja, det är ju egentligen en helt vanlig berättelse, fast i skrift.” Sådan är också Aino Trosells Hjärtblad. En helt vanlig berättelse och en helt annan värld att vistas i.

Therese Eriksson

Politik är ett brett ämne, jag tycker inte man kan luta sig mot partier eller enskilda beslut som man tycker bra eller illa om. Exempelvis bensinskattehöjning eller möjlighet att ladda hem via internet. Alla partier har säkert någon idé som är bra, men det är helheten som är viktig. Som privatpersoner så kan vi inte plocka enskilda politiska beslut i en ”varukorg” och tro att det blir bra.

Fyra år till med denna regering och riksdag och avstånden blir längre och längre mellan dem som har ett bra liv och dem som drabbas av sjukdom eller arbetslöshet.

Det kan vara lätt att förblindas av de skattesänkningar som vi löntagare har fått.

Men vi ska komma ihåg att det är de bäst ställda som tjänar mest på skattesänkningar. Genom olika höjningar av egenavgifter så får vi låg- och medelinkomsttagare betala tillbaka.

En hundralapp för en som tjänar 20 000 kronor i månaden är inte samma hundralapp för den som tjänar 60 000 – kom ihåg det! Den som tjänar 20 000 får jobba 53 minuter.

Den som tjänar 60 000 får jobba 17 minuter för en hundring, tänk på det!

Det också klokt att betänka att har man ett arbete är det absolut inte någon garanti för att man alltid har det! Då är det viktigt att det finns en bra och solidarisk a-kassa. Att det finns en bra arbetsmarknadspolitik så att man kommer ut till ett arbete eller utbildning så fort som bara möjligt är och inte blir ”slussad” till en jobbcoach för att få veta att inget jobb eller utbildning finns att få.

En bra a-kassa är också en garant för oss med arbete och att lönerna håller sig hyfsat bra, och inte leder till lönedumpning!

För unga är det också bra med en politik som inte ”kölhalar” en för att man är ung. Alltså att ungdomar likaväl som alla andra omfattas av las och har avtalsenliga löner!

Där ska man också komma ihåg att, denna regering har gjort rätt mycket för att försvaga facket bland annat genom att höja a-kasse-avgiften och slopa avdragsrätten för fackavgiften.

För oss som har arbete och är friska kan man lockas tro att ”det går som tjosan”. Men rätt vad det är kan man skada sig eller bli sjuk så man inte längre kan arbeta. Då tycker jag (och många med mig) att det är illa nog utan att man dessutom ska förnedras och hamna i kläm mellan arbetsförmedling och försäkringskassans regler och få än sämre ekonomi på kuppen.

Reglerna som Af och Fk följer fastställs av regering och riksdag, kom ihåg det!

Att sälja ut det mesta av statliga företag är ju också denna regeringens politik. Så kallad ”piss i byxan”-effekt. Som privatperson skulle jag självklart vara rädd om källor som aldrig sinar. Vad är en klumpsumma pengar mot en jämn stril pengar?

Att som barn och ungdom ha det jobbigt med skolan känner nog en del igen. Att som Folkpartiet hota eleverna med bland annat längre skolgång eller att föräldrar ska vara i klassrummet för att hålla ordning gör det hela än värre

När tar idiotförslagen slut?

Ulf Mannberg
Arbetare, fackligt aktiv och socialdemokrat

Alla skulle få billigare boende. Pyttsan!

Min fastighetsskatt var 4 844 kronor och min fastighetsavgift blev 6 036 kronor.

Ni kristdemokrater höjde mina boendekostnader med 1 192 kronor. Ni sa att ingen skulle få mer än 6 000 kronor i fastighetsavgift, det var maxbeloppet.

Så inte tror jag då på löftena från Kristdemokraterna och de andra borgerliga partierna.

Britt Carlsson
Socialdemokrat så klart

Skolpengen är densamma oavsett om det är kommunen eller ett privat företag som står för undervisningen. De privata företagen vill ju givetvis gå med vinst. Då är det ju självklart att om verksamheten ska gå med vinst, så blir det mindre över till barnen.

I de privata skolorna anställer man i högre utsträckning lärare utan behörighet. Helt enkelt för att det blir billigare. Och det är barnen som blir lidande.

Något som också är sjukt är att de privata skolorna kan välja bort elever med särskilda behov.

Sverige är på god väg att anamma det amerikanska systemet. Söker man arbete i USA, och säger att man har gått i kommunal skola, så kan man i bästa fall få jobb med att vända hamburgare.

För några år sedan räknade LO-ekonomer ut att för alla elever som gick till privata skolor hade kommunen kvar en kostnad av 25 000 kronor per elev.

Det är ju inte hela klasser som börjar i privata skolor, utan det är ett par elever från varje klass. Kommunen har därför kvar samma kostnader, samtidigt som kommunen får betala full skolpeng till privatskolorna.

Det allra viktigaste är ändå att ta tillvara den kommunala skolans sammanhållande kraft.

Det kommer alltid att finnas fattiga och rika. Elever kommer även fortsättningsvis alltid att komma till skolan från hem med olika bakgund.

Det är i den kommunala skolan alla elever ska samlas, och lära sig förståelse om varandras olikheter.

Om vi värnar den kommunala skolan, och stoppar privatskolornas utbredning, så är det en oerhörd brottsbekämpande åtgärd.

Tommy Carlsson
Malmö

Medlemmarna röstade nej till budet från regeringen i går, torsdag. Det innebär att vårdpersonal och lärare fortfarande strejkar i Sydafrika.

I onsdags var förhandlingarna mellan facket Cosatu och den sydafrikanska regeringen inne i ett kritiskt skede. Facket hade att ta ställning till ett nytt bud från staten. Därefter var det medlemmarnas tur att rösta ifall de gick med på budet eller inte.

Före omröstningen var flera av de fackliga förhandlarna i Cosatu positiva till det bud som kom från regeringspartiet ANC, uppger den stora Sydafrikanska tidningen Mail & Guardian.

Medlemmarna förkastade dock förslaget, vilket innebär att strejken fortsätter.

Hur långt parterna står från varandra är dock oklart.

Visserligen sa facket nej igår men i dag, fredag, har förhandlingarna fortsatt och de planerade sympatiåtgärderna har ännu inte utlösts.

De strejkande kräver löneökningar på 8,6 procent och att ett bostadsbidrag höjs till 1 000 rand (kring 1 000 skr) i månaden. I veckan kom staten med ett bud på 7,5 procent och ett bostadsbidrag på 800 rand i månaden.

Strejken bland de offentliganställda är nu inne på sin tredje vecka. Konflikten har satt de tidigare goda relationerna mellan facket Cosatu och regeringspartiet ANC i gungning.

Exakt hur morgondagens smarta lösningar för lönebildningen ser ut är ännu fördolt. Inga spelkort finns på bordet.

Men redan under hösten måste åtminstone embryot till ett nytt industriavtal skymta om industrin ska behålla ledarrollen. Samtidigt måste andra stridsfrågor hanteras, sannolikt i en förhandlingsomgång om ett pånyttfött huvudavtal. Att bara göra det ena, men inte det andra innebär ingen varaktig lösning.

Diskussioner om arbetsmarknaden och dess funktionssätt verkar vid en ytlig betraktelse främst handla om konflikträtten, lagen om anställningsskydd, ungdomsarbetslösheten, bemanningsföretag eller omfattningen och inriktningen av arbetsmarknadspolitiska åtgärder – och så vidare.

Men skenet bedrar. I grunden är det alltid kontrollen över kostnadsutvecklingen som är det avgörande i alla kraftmätningar på arbetsmarknaden.

Att las-strider, hårda motsättningar kring konflikträtten eller andra brännande frågor flammar upp ändrar ingenting. För arbetsgivarna, som ivrigast kräver förändringar av regelverken, är detta medel för att nå eller stärka just kostnadskontrollen.

Tidigast och tydligast har industrins arbetsgivare och fackföreningar stridit om priset på arbete. Kampen om kontrollen förs och har förts på otaliga plan och på många olika sätt. I begynnelsen använde arbetsgivarna plånboken för att ”köra sönder” en fattig och sårbar fackföreningsrörelse som stred för bättre villkor. Med skrala strejkkassor var facken ett lätt offer för arbetsgivarnas omfattande lockouter.

Utvecklingen har sedan dess gått över rikstäckande kollektivavtal och centrala löneförhandlingar på Saf-LO-nivå för att de senaste decennierna utvecklas till en lönekamp på branschplanet, om än med starka centralistiska inslag.

Därmed har arbetsfreden satts på spel. Riskerna för sammanstötningar är avsevärt mycket större vid otaliga överläggningar på en rad branschområden än vid centralt sammanhållna förhandlingar.

De senaste stabilisatorerna inom lönebildningen har varit statliga Medlingsinstitutet som bildades 2000 – och framför allt industriavtalet. Avtalet var en facklig innovation från andra hälften av 1990-talet. Fram till årets avtalsrörelse har det, om än omstritt, fungerat som ett drivankare inom lönebildningen. Tillsammans med Medlingsinstitutet har det varaktigt medverkat till en nedväxling av den nominella löneökningstakten till omvärldens nivå.

Men nu är avtalet uppsagt av Teknikarbetsgivarna och osäkerheten stor om vad som ska komma i stället. Hvad hvilja arbetsgifvarna? – är i dag därför en berättigad och adekvat frågeställning.

De har två alternativa vägar att slå in på:

1. Mer decentralisering och därmed starkare inslag av marknad i lönebildningen.

2. En bred förhandlad lösning – ett nytt huvudavtal – om hur lönebildningen ska ske över hela arbetsmarknaden.

Och snart 18 månader efter sammanbrottet i huvudavtalsförhandlingarna förefaller jordmånen vara god för nya kontakter mellan parterna. Den gångna avtalsrörelsen har illustrerat betydelsen av en annan tingens ordning än den nuvarande.

För branscher som är utsatta för internationell konkurrens, inte minst stora delar av svensk industri, är lönebildningen ett dubbelt problem. Det räcker därför inte med att bli överens inom den egna branschen om vilka löneökningar som är förenliga med bibehållen eller förbättrad konkurrenskraft och ökad reallön för de anställda.

Industrin strävar efter att kontrollera löneökningstakten i hela samhället. Allt för att inte hamna i egna svårigheter vid rekrytering av arbetskraft och samtidigt behålla konkurrenskraft och lönsamhet.

För att klara en sådan balansakt räcker det inte med att industrins parter sluter upp kring en egen modell för lönebildning. Fler branscher måste ansluta till idén om den internationellt konkurrensutsatta sektorns betydelse och särställning. Om inte blir fortsättningen orolig och osäker.

Att hoppas att 18 procent av arbetsmarknadens samtliga anställda (industrin) ska styra och ställa över de övriga 82 procenten är utsiktslöst. Ett alltför smalt samförstånd räcker därför inte. Det har industriavtalet visat.

En kommande avtalsrörelse utan ett drivankare, utan en norm för vem som avgör takten, framstår som allt annat än lockande för flertalet inblandade. Om strikt hemmadominerade branscher tar täten och beviljar sig själva en avsevärt snabbare löneutveckling än industrins anställda sprider sig oron snabbt.

Alla vet att det då inte dröjer förrän trycket på snabbare och högre löneökningar fortplantar sig till hela arbetsmarknaden, inklusive industrin. Och om alla jagar alla i ett lönerace är slutet givet: Företag slås ut i onödan och arbetslösheten växer.

Det är detta dilemma som inte minst Teknikarbetsgivarna försöker hitta lösningar på när de valt att säga upp industriavtalet. Deras missnöje med avtalet är uttalat, även om det så här i efterhand måste sägas ha tjänat dem väl under de 13 år det varit i kraft. Löneökningarna har varit återhållsamma och konkurrenskraften har inte urholkats.

Teknikarbetsgivarna ser sannolikt risker för ökad löneoro i takt med att kritiken växer och den egna rollen som norm ifrågasätts. Möjligheten att attrahera den bästa arbetskraften spolieras om andra branscher tar ledartröjan i lönekampen. Alternativt pressas det egna kostnadsläget upp till en nivå som innebär svårigheter i den internationella konkurrensen.

Och kostnadskontroll står alltid högst upp på arbetsgivarnas prioriteringslista. Det gäller också inför nya överläggningar om morgondagens lönebildning. Och det brådskar med att enas om en lösning.

Våren 2011 börjar tjänstemännen inom Unionen och Sveriges Ingenjörer inom industrin formulera sina avtalskrav för 2012 och framåt.

Löpning får hjärnan att växa. Rätt kost ger bättre resultat. Få snygg rumpa på nolltid.

Efter en halv- eller helslö semester får rubrikerna om ett nytt liv det att klia lite extra i kroppen. Men måste det vara så svårt att äta lite bättre och röra sig aningen mer?

Annika Sjöö, proffsdansare och hälsobloggare med två silvermedaljer plus en guld i Let’s dance, börjar i en annan ände:

– Mitt första tips är att skaffa sig en pepp-bok. Själv blir jag otroligt motiverad av Byrne Rhondas The Secret (som heter samma sak på svenska). Den handlar om tankens kraft, och att det blir som du tror vare sig du räknar med att misslyckas – eller tror att det ska gå bra.

Sedan är det bara att börja, enligt Annika Sjöö som berättar om sitt sexstegsprogram för den som vill komma igång.

1. Skaffa en träningskompis, det är så mycket svårare att dra sig ur om någon väntar i spåret eller på gymmet.
2. Hitta en träningsform som passar dig och som du gillar. En testperiod kan behövas.
3. Sätt upp rimliga mål som inte måste handla om kilon. Det kanske kan vara att du ska klara tio armhävningar om ett halvår …
4. Gå inte ut för hårt, öka intensiteten allt eftersom så minskar du risken att motivationen tryter.
5. Släng vågen! Kolla resultatet med måttband i stället, när fettet går ner och musklerna upp märks det inte alltid på vågen.
6. Ge dig själv en belöning, men något annat än mat och godis. Kanske en stunds massage?

Själv konstaterar Annika Sjöö att hon råkar vara i sitt livs bästa form just nu, och att andledningen till det heter Kelvin och är åtta månader.

– Det finns ju inte alls lika mycket tid till träning och sådant med en liten bebis, säger hon. Jag har gått ner till tre gånger i veckan, men då kör jag stenhårt.

Annika Sjöös bästa igånsättningstips till:

… den som kommer hem uthungrad och trött i kroppen efter jobbet:
— Pröva att träna på morgonen i stället om du inte börjar jobbet alltför tidigt.

… den som kommer hem håglös och trött i huvudet efter jobbet:
— Jobba med motivationen! Tänk på hur mycket piggare du blir efter att ha rört på dig.

… den som kommer hem äckelmätt efter att ha jobbat med mat hela dagen:
— Proppa inte i dig en massa kolhydrater sent på kvällen, prova något lätt – kanske lättkesella med frysta bär?!

Annika Sjöös kommentarer till:

innebandy + sportdryck
— Det beror på ur länge man spelar, det är massor av energi i drycken så drick ingen om du spelar kortare än timme.

långpromenad + termoskaffe
— Oj, vad trevligt!

ridlektion + morot
— Åh, bra upplägg men ge moroten till hästen om du inte behöver den själv.

danskrogskväll + ett par öl
— Själv dricker jag vatten under en danskväll, men ölen är ok om man inte går ut just för att dansa.

yoga + grönt te
— Bästa kombinationen hittills, jag skulle nog behöva lite yoga ibland för att komma ner i varv.

Pappa!

Sexåriga Max skriker till när en öppen plastbåt glider in i Svedåns lilla hamn och en stor man i regnställ, skäggstubb och stövlar vinkar åt honom.

Klockan är fem på kvällen och mannen i båten har varit ute sedan halv fem på morgonen, den här dagen som alla andra. Han har vittjat 800 kräftburar, förbannat regnet och sin värkande högerarm, förbannat tjuvfiskarna, som lägger sina burar och linor tvärs över hans egna, och än är det många timmar kvar innan han ska få vila.

Men då sexåringen hoppar ombord blåser mannens trötthet bort. De senaste dygnen har han knappt sett sina barn, men under den här kvällens fiske följer sonen med. Mannen strålar när han sträcker fram handen mot besökarna:

– Anders Carlén, hej.

Han är en av 21 som har licens för yrkesfiske på Vättern. På tre månaders kräftfiske ska han dra in 80 procent av årets inkomster. Men det vill sig inte. Den kalla våren har gjort att kräftorna är små. De 800 burarna borde ha givit 400 kilo, men han har bara fått 180.

Hoppet står nu till de 120 burar som ligger utanför Visingsö, och som Anders Carlén på prov har lagt på lite större djup. Där kan en varmare vattenström kanske, kanske ha gjort kräftorna mer aktiva.

Han drar på full gas, 20 knop. Fören reser sig, Max står oförskräckt kvar. Båten luktar starkt av laxhuvuden, braxen och annan betesfisk när vi styr ut på det mörka vattnet.

En strid ström av bilar, de flesta nya och fina, parkerar denna torsdagseftermiddag vid Carléns Fisk i Nätebäcken på Vätterns västsida.

Stämningen i butiken är avgjort glad. Att köpa kräftor och tillbehör till helgens kräftskiva är en rolig uppgift. Festhumöret börjar byggas upp.

Personalen skyndar, ler och tipsar om hur kräftorna ska behandlas för att komma till sin rätt. Sedan familjen Carlén byggde den första butiken 1994 har försäljningen gått från hobbyverksamhet till heltidsjobb. Ryktet har spridit sig, en del kunder kör de 30 milen från

Stockholm enkom för att köpa nykokta, färska Vätternkräftor.

– Vi skulle kunna växa med försäljning i storstäderna, säger Maria Carlén. Men vi vill skapa jobb här på landet. Det är roligt att se hur butiken skapar ringar på vattnet och ger arbete också åt andra.

I år har butiken elva säsongsanställda, främst ungdomar och äldre. De säljer fisk, såser och plädar för kräftskivan utomhus. Kräftknäcke­bröd från en granne och chokladpraliner från en annan.

Men framför allt kräftor, kräftor, kräftor.

Vätternröding är ett gammalt begrepp. I Sveriges näst största sjö, ren och klar som en fjällsjö, finns också lax och öring, sik och abborre. Men på senare år har tillgången på fisk minskat.

I gengäld har kräftorna spridit sig. År 2000 gick de förbi rödingen som den mest värdefulla fångsten, berättar Anton Halldén, länsfiskekonsulent vid länsstyrelsen i Jönköping, där yrkesfiskarnas fångster har registrerats varje år sedan 1914.

– Sedan dess har kräftorna bara ökat. I dag står de för kanske 90 procent av yrkesfiskarnas inkomster.

Trots ett riksdagsbeslut om att kräftorna i de stora sjöarna ska förbehållas yrkesfiskarna har Vättern också öppnats för allmänheten fem helger per år, från mitten av augusti till mitten av september.

Det kan yrkesfiskarna leva med. Barnfamiljer och kompisgäng där alla får lägga fyra burar var är inget hot.

Men de höga priserna på kräftor, upp till 300 kronor kilot på fiskauktionen i Göteborg, lockar även andra. Alltför ofta har Anders Carlén sett främmande båtar vid sina burar. De har starka motorer och försvinner snabbt när han närmar sig. På natten kommer de tillbaka.

– Att sedan dra upp de tomma burarna på morgonen… Anders Carlén finner inte ord för sin frustration.

Anton Halldén vid länsstyrelsen kan intyga: På delar av Vättern har chansen varit 50 – 50 att yrkesfiskarna ska få behålla sina redskap. Stölderna av redskap och fångster har fått en del att tvivla på framtiden.

I år har ändå någonting hänt. I kriget om kräftorna har sjöpolisen och länsstyrelsens fisketillsyn lyckats ändra styrkeförhållandena. Deras båtar syns numera ofta på sjön (så även den kväll LO-Tidningen är ute ).

En vändning kunde anas redan förra året, då omkring 50 händelser polisanmäldes och flera tjuvfiskare dömdes. I år verkar risken att åka fast avskräcka en del tjuvar. Det har givit yrkesfiskarna nytt hopp.

När Anders Carlén saktar in båten utanför Visingsö är vattnet blankt och fullt av förväntan.

– Anders har det tyngre än jag, säger Maria Carlén. Att vara på sjön i hårt väder sliter. Båten är ju helt öppen.

Men hennes arbetsdag är lika lång som makens. Från april till oktober arbetar hon sju dagar i veckan, från fem på morgonen till midnatt eller lite till.

Under högsäsong har butiken öppet sju dagar i veckan. Kräftor ska sorteras och kokas, personal ska utbildas, beställningar tas emot och räkenskaper skötas.

– Jag ska inte säga annat än att jag är jättetrött. Kroppen tar stryk. Jag känner mig som 70 år, jag är konstant illamående. Men i butiken är det bara att le. Det här är ett service­jobb.

Sista timmen på kvällen ägnar Maria Carlén åt företagets hemsida, sin blogg och Facebook. Berättar om fisket, tipsar om recept, ordnar tävlingar för kunderna. Carléns Fisk annonserar inte. All information sprids via sociala medier.

Också själva butiken, skinande ren och modern, är långt från gamla tiders fiskdiskar med gapande, stirrande fiskar.

– Knappt någon vill ha en hel fisk längre, säger Maria Carlén. Vi filear, röker eller gravar all fisk. Kräftorna kokar vi.

En sak är ändå som förr: fiskarens beroende av väder och vind.

– Det är svårt att förklara för kunderna. Att de har beställt kräftor, och så blir det ingen fångst.

När Anders Carlén drar upp den första linan med burar böjer sig Max över relingen för att se bättre. Vinden är kall, motorn puttrar på tomgång. Alla i båten stirrar spänt ner i djupet.

– Inte så många som jag hoppades, säger Anders Carlén efter de första burarna.

Men det är många burar kvar, och hoppet lever. Han öser över kräftorna på ett galler där de minsta faller igenom och återvänder ut i friheten. Max plockar ut det gamla betet och slänger det åt trutarna som skriar vid sidan av båten.

Och bur för bur, lina för lina blir fångsten allt bättre.

– Jättebra burar. Jättebra burar, upprepar Anders Carlén. Nio hekto per bur mot fyra tidigare i dag. Det är sånt här som gör att jag överlever.

En kort minut ser han ut över Vättern, som just nu ligger lugn. Här och var lyser solen fram, på andra håll samlas hotfulla moln. Det är vackert, och han ser ut att njuta.

Men att vittja 30 burar och lägga i nytt bete får ta 15 minuter, inte mer. Anders Carlén, som inte hunnit äta sedan han tog en knäckebrödssmörgås klockan tolv, arbetar vidare i högt tempo.

Så öppnar sig himlen. Än en gång öser regnet ner.

Maria Carlén är civilekonom och har en klar bild av vad Carléns fisk ska göra och inte.

– Många vill sälja sina produkter genom oss, men vi är jättenoga med vilka tillbehör vi tar in i butiken. De ska passa in i konceptet, stämma med det varumärke vi byggt upp.

Att bygga upp någonting nytt och eget – det är drivkraften bakom slitet, tror Maria Carlén. Pengar är det i alla fall inte.

– I så fall skulle jag ha fortsatt som civilekonom. Nu är min timlön hälften av en sommarjobbande 18-årings.

Maria Carlén ser det som helt naturligt att hon har många timmars arbete kvar när de anställda går hem.

– Jag och Anders är arbetsnarkomaner. Vi har valt det här själva.

Förra året fick yrkesfiskarna fick upp 130 ton kräftor ur Vättern. I år tror Anders Carlén att det blir högst 50 ton.

Det ökar trycket på honom. Butiken och de anställda är beroende av hans fångster.

Yrkesfiskarens licens är personlig. Hur trött Anders Carlén än är får han inte låta någon annan sköta fisket för att själv ta igen sig. När en av de äldre yrkesfiskarna blev hjärtsjuk ringde kollegorna till länsstyrelsen och bad om lov innan de vågade ta upp hans redskap.

Då vi vänder hemåt genom regnet är Anders Carlén upplivad av fångsten. Med sin solbränna ger han ett vitalt intryck. Men i ögonen glänser både Vätterns vatten en stor, sedan länge uppbyggd trötthet. Han har arbetat 63 dagar i sträck, 18 – 20 timmar per dygn. Kroppen värker.

Anders Carlén tycks pröva gränserna för hur mycket en människa kan arbeta. Eller överskrida dem.

– För några veckor sedan, när jag bara hann sova två timmar per dygn, fick jag plötsligt näsblod. Jag tryckte upp en handske i näsan och la mig en stund på botten av båten. Då det slutade rinna reste jag mig och arbetade vidare.

– Men det kom tillbaka. Jag bloade hela vägen hem.

När vi går i land, blöta och frusna, är det redan mörkt. Anders Carlén har en plan för kvällen. Han har inte duschat på tre dagar, och så många timmar i ett fuktigt regnställ får följder. Maria har klagat.

– I kväll kanske jag hinner duscha, säger Anders Carlén, och det låter som om han såg fram mot en fest.

Men först väntar ett par timmars arbete med att dela laxhuvuden till bete. Också nästa dag blir en kamp om Vätterns kräftor.